I morse satt jag bredvid världens minsta man. Han var så kort, så kort och så smal, så smal. Dessutom hade han världens ljusaste röst. Piiip, piiip, lät han.
Det märkliga var att han tog upp så otroligt mycket plats. Hans knän bredde ut sig nåt ofantligt och armgågen var långt över på mitt persoliga utrymme.
Piip, piip, tänkte jag när jag knuffade bort honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar