Vinter med SJ

Sista resan före julledigheten slutade i kaos. Tåget var en timme sent till Norrköping. Det kändes ändå ok, eftersom det var min sista jobbdag före julen. Sen stannade tåget i Södertälje.

Det första vi fick veta var att det var kö till Stockholm C. Tja, tja, det kan det ju lätt vara när tåget är så sent. Sen fick vi veta att det stod ett trasigt tåg framför oss. 40 minuter stod vi still.

Värst såg det ut för resenärerna som skulle vidare med nattåget till Norrland. Där blev tågpersonalen ändå himla lättad när de fick veta att det tåget OCKSÅ var försenat. Puh. Vilken tur.

Själv var jag hemma två timmar senare än jag skulle. Vinter med SJ. Det är grejer det.

Lite vänlighet kan göra så mycket

I morse kom tåget in till perrongen i Stockholm en halvtimme försent (tydligen för andra morgonen i rad, men jag jobbade hemifrån igår, lucky me). Jag var jättesur. När jag gick in i bristron och försökte hämta kaffe fick jag veta att bistron inte skulle öppna förrän i Södertälje. Då blev jag ännu surare. Sen såg jag att andra passagerare kom bärandes på kaffemuggar. Anar du hur sur jag blev då?

Surare än surast gick jag till bistron och hämtade mitt kaffe. "Skulle inte bistron öppna först i Södertälje?" grymtade jag fram. Jo, det trodde bistrokvinnan, men hon hade hunnit öppna tidigare, var inte det bra? Och behövde jag hjälp att bära? Sen tog hon en av kaffemuggarna (jag hämtade till en medpendlare också) och bar i väg med den.

Det gjorde ju inget alls att tåget var försenat.

"Morgonpigga" resenärer

Två gånger har jag sett stora skyltar på centralen från företag som vill bjuda morgonpigga resenärer på frukost. "Läckert" tänkte jag.

Men ganska snart visade det sig att jag, som åker med tåget som går 6.21, inte räknas som morgonpigg. Nej då. Jag åker tåg mitt i natten förstår ni. Morgonpigga resenärer får frukost från klockan 7.

Det kallar ju jag värsta sovmorgonen.

En vänlig lapp

En medresenär till mig fick för ett tag sedan ta till extraordinära metoder för att återta makten över djuravdelningen i vagn 5. En mycket lång man började åka i kupén och satte sig på ett av fyrsätena. Eller lade sig rättare sagt. Som ett L låg han, med överkroppen på två säten och benen under bordet upp på ett tredje.

Med jackan över huvudet låg han där och sov hela tågresan. Och fes. Så det luktade i HELA vagnen. Varje dag.

Till sist fick medresenären nog och la en lapp på den långe mannen som sov, där hon förklarade situationen.

Sen åkte han i vagn 3. Nu har han slutat pendla.

Gratis grejjer. Eller inte.

En spännande nyhet för mig när jag började jobba igen var ju att jag skulle få gratis kaffe latte på tåget. Godare än bryggkaffet och kanske framförallt kanske lite mer safe. Bryggkaffet kan ju smaka precis hur som helst beroende på vem som har gjort det och när det har gjorts.

I alla fall, jag såg fram emot kaffe latten! Men ack vad jag bedrog mig. 3 gånger av 4 kan man inte få någon kaffe latte. Jag visste ju att maskinen ofta var trasig, men det vanligaste är att de inte har hunnit göra rent maskinen. Jag tänker ju att de borde göra det före avgång. Inte i Södertälje.

Inget fel på korglutningen

På väg till jobbet började tåget skaka, rycka och liksom hoppa. Det var omöjligt att jobba och jag gick för att fråga om problemet bara var i vagn 5, eller om det var hela tåget som var ryckigt.

"Det är INTE korglutningen" säger tjejen i Bistron.
"Eh, nähä. Så korglutningen funkar alltså?" Frågar jag en smula förvirrat eftersom jag inte har nämnt nåt om den.
"Det är såhär skakigt på den här sträckan" fortsätter hon.

Jag orkade inte ens göra nån invändning.

Dumma, dumma SKI!

SJ får bottenbetyg i Svenskt kvalitetsindex's (SKI) undersökning i år. Jag försökte komma på nåt ironiskt och lite putslustigt att säga om undersökningen, meeeeen... nä.

Sen kom ju Ulf Adelsohn och bättrade på mina möjligheter att skoja till det. Han blev sur på undersökningen. Tyckte att de hade frågat för få. 250, det är ju inte lika många som 17 000.

En sak kan man ju konstatera. Han kan ju inte mycket om statistik, den där Adelsohn.

God jul och gott nytt år

På ett mycket brutalt vis påmindes jag i tisdags om hur mycket jag avskydde ljudslingan som gick på T-centralen i julas. Plingplong, små melodier och folk som säger god jul och gott nytt år på tusen olika språk. Det kanske är jättetrevligt för dem som susar förbi nån gång ibland och ser ett jättestort julpynt hänga i ringen och hör plingplong. Å vad mysigt, tänker de säkert.

Men när man hör det varje dag blir det smått irriterande. Och vad som är ÄN MER irriterande är att SJ återanvänder den gamla slingan i år igen.

(ja, jag vet att det är Jernhusen och inte SJ men det är mycket roligare när ni blir irriterade på att jag blandar ihop dem och så tänker jag lite potatoe potatoe. Ok det uttrycket funkar uppenbarligen inte i text, men ni hajjar.)

Årskort silver

Amen det är ju nåt speciellt med att ha årskort. Det är det ju, det måste jag säga. Det är liksom som att man är lite förmer än andra resenärer.

Som ett bevis på detta tar jag en kaffe till. Gratis är gott.

Tillbaka på tåget

Jäklar vad mycket FOLK det är som åker tåg! Det hade jag glömt.

Alltså, jag vet ju att folk åker tåg, men jag väntade mig förseningar och en jobbigt tidig morgon. Det fick jag visserligen, men det jobbigaste är ju allt FOLK. Herregud, vad ska de åka tåg för? Och vad ska de ha alla väskor med sig för? Varför ska alla gå på samtidigt och från fel håll? Så att de måste klämma sig förbi varandra? Och varför sätter de sig på fel platser så att jag måste be dem flytta på sig?